Fantasi eller Verklighet?

Att sitta och läsa om sitt eget liv, händelser som utspelade sig för drygt två år sen, framkallar en massa känslor åtminstone hos mig. Det är många minnen som dras till ytan, saker som då var väldigt nya och oupptäckta känns idag väldigt självklara och mindre aktuella.

I Ugnen står de nygjorda banan muffinsen och gräddas. Doften av nybakat sprider sig gott i hela lägenheten.  Det är just så att min lilla lägenhet, eller rättarsagt mitt lilla kök har förvandlats till en liten bageristuga. Varvarannan dag känner man doften av något nybakat kommande därifrån. Igår luktade där chokladmuffins med marabou daim bitar i. Idag luktar här banan muffins åtminstone just nu. Frysen min är full av både hembakat bröd, after eigth chokladkaka, gräddbullar och en massa mat. Jag skulle kunna starta försäljning av hembakade kakor här uppe på andra våningen.

Idag har varit en bra dag.

Idag har jag varit någras hjälte och någras största fiende i loppet av bara några timmar.

Livet går verkligen i vågor. Det är lite som en berg- och dalbana. De går upp och sen blir där ett fall, en backe upp kommer igen och kanske en tvär sväng innan den stora loopen. det jag vill komma till är att livet verkligen går upp och ner och så även ens humör. Ibland känner man sig verkligen på topp och gör allt med ett leende på läpparna och med ett skatt och tycker allt är superkul. Om det så bara är att kasta soporna eller om det är så man hänger med vänner. Allt är frid och fröjd och man älskar livet. Sen finns det dem stunder då man inte har någon motivation till något. Att kasta soporna är det värsta som finns, att hänga med vännerna roar en inte och allt som har med ivet att göra är allmänt uttråkande och meningslöst. Förstår ni vad jag menar?

Om 10-dagar är det exakt ett år sedan jag flyttade hem från London. Veckorna innan jag flyttade hem var jag ganska övertygade om att jag egentligen ville stanna kvar, hitta ett andra jobb, eget boende och bygga upp ett "riktigt" liv där. Det var en plats som gjorde mig lycklig som jag inte ville lämna. Idag ser jag på det på ett annat sätt. För 3-dagar sedan kom jag hem efter en weekend i mitt andra hem. För det är lite så, London kommer alltid vara mitt andra hem och antagligen aldrig kännas som utomlands igen. Trots detta kände jag efter detta besök att jag inte har mer att hämta i denna underbara stad. Jag har underbara vänner där som jag mer än gärna åker och hälsar på med jämna mellanrum, men jag känner samtidigt att det är ingen plats jag skulle vilja bosätta mig på permenent. På ett år har mina tankar ändrats helt. För den plats som kändes som ett självklart boende för ett år sedan känns idag inte alls lika självklart. Förkärleken för London kommer nog aldrig ändras, men fortfarande inget ställe jag vill bo på. Visst staden har allt, underbar shopping, oändliga saker att upptäcka, ett bra partyliv med flera barer på varje gata, oändligt med underhållningsmöjligheter osv. Men även denna stad har negativa saker, vilka jag inte tänker nämna här.

Ibland förstår jag nte mig på mig själv, eller snarare på min kropp. Jag är nog lite av en period människa skulle jag tro.

Precis i detta nu befinner jag mig på en plats, en plats där jag befunnit mig så många gånger för.
En plats där man kan sitta i lugn och ro, äta sig en god pit paj med sallad och dricka en stor kopp kaffe.
I bakgrunden hörs någon musik jag aldrig hört förr, men de gör inget den passar in här på detta lilla magiska Café. Ett Café som ligger i en av alla uppförsbackar i min gamla mysiga london hemstad Clapham.

På detta lilla Cafe har jag suttit otaliga gånger tillsammans med vänner, druckit kaffe och diskuterat livet och allt vad det innebär. Detta lilla Café tillhör nog en av mina favoriter här. Speciellt eftersom detta är de ända stället de finns på och inte ingår i en av alla de där miljoner kedjorna som finns här överallt.


Att sitta och vara här, känns som hemma, på ett magiskt sätt.

Det finns stunder då man bara vill att tiden ska rusa iväg. Stunder då man är lite lätt utråkad och i princip inte har något att göra mer än ligga och stirra i ett tak och rulla tummarna.

Sen finns det de stunder då det känns som tiden inte räcker till. Den bara flyger förbi en snabbar än kvickt och bara försvinner. I dessa stunder vill man oftast kunna trycka på en pausknapp så att tiden bara stannar upp för en sekund eller  två.

Tänk va bra det hade varit om tiden funkat på samma sätt som en bandspelare.
Med en play/pause knapp. En knapp för snabbspolning och en knapp för att spola tillbaka med.

Varför kan man inte styra tiden?
Spola framåt när man känner för de, backa när man vill de och trycka på Pause när de behövs,