Fantasi eller Verklighet?

En tuff utmaning väntar.
En utmaning som kommer sätta min kunskap på prov.
En utmaning där de gäller att visa att man verkligen kan och framförallt vill.

Kan jämföras med nationella proven som man en gång hade i skolan, där blev ens kunskaper satta på prov på både förutsättande och oförutsättande frågor. Frågorna krävde svar, ju fler rätta svar ju högre poäng.
Likaså med min utmaning ju mer jag bevisar desto närmre kommer jag..

I morgon är en viktig dag.
En dag då utmanaren får sätta betyg på mina kunskaper och färdigheter.

Men en sak är säker, klarar ja utmaningen så segrar jag med högsta betyg och ett stort smile på läpparna!

Längesen sist..

Vissa dagar kan börja helt fantastiskt.
Positiva saker händer en efter en, dagen blir bara bättre och bättre och livet känns på topp..

Men sen plötsligt kommer där en sak i vägen, något som på en sekund kan förändra hela ens sinnesstämning. Från att den varit på sin topp till att den når den djupaste botten.

Hur ens humör kan gå från de bästa till de sämsta bara på en sekund kan ibland vara en gåta. All glädjen man hade bara försvinner och förvandlas till ett djupt mörker.

Detta mörker behöver ett ljus, de gäller bara att hitta ljusknappen eller som min farbror sa när han var liten och gick i sömnen "den man tänder och släcker med".

Jag gillar inte mörkret och försöker ha det tänt, men ibland kommer de någon som släcker lampan för en och då gäller de att hitta knappen för att tända den fort igen. 

Igår hände det!
Knappen släcktes för ett tag, men kom sakta tillbaka igen. Precis som med en lågenergi lampa.

Den sista Sagolika natten spenderades hand i hand gåendes längs strandkanten med små vågor som sköljde över våra tår och smalben.

Lite längre bort såg man hur fyrverkerierna färjade himlen i olika färger. Det är nått magiskt med denna strand.

självklart måste de som görs i skolan praktiseras hemma.

Innan ugn, En kanellängd och en blåbärslängd

Efter Ugn

När man öppnar sin blogg från det året blir man gärna alldeles nostalgisk och de skär i hjärtat av blandade känslor.

Vänner som man skaffa, erfarenhete för livet, upplevelser som man kan drömma sig långt bort om.

Ett av dem bästa åren av mitt liv.

Vill ni ta del av det året så gör ni de på

En blogg som inte används på över två år.

Making home made Pasta with Emma

Efter ett par timmars arbetande så blev de äntligen klart!

Preparing the dessert

Totally HomeMade

Happy Valentines Day

Min finaste vän skickade ett fantastiskt sms till mig igår med det inledningen "14-02-12 = hmm det blir ju 0"

Varför ska de behövas en "Alla hjärtans dag" för att man ska visa extra omtanke till sin partner, familj och vänner? Är det inte bättre att göra det varje dag?

Just denna dag är nog årets mest överskattade dag, visa kärlek till varandra varje dag istället!

Många drömmar, önskningar och viljor.

Vilka bollar kommer falla, vilken ska ja fånga?

Vilken dröm, önskning eller vilja ska man följa?

Folk brukar säga följ ditt hjärta,

Men om de vill åt olika håll men samtidigt vara överallt

Hur gör man då?

Är de upp till killen eller tjejen eller kanske båda?

Varför är det där med första steget alltid så svårt? i vissa sammanhang faller det helt naturligt medans ibland krävs de lite mer. Hur vet man att motparten vill samma som en själv? den kanske också känner den där osäkerheten om att våga bryta isen, hur kommer man då vidare?

Varför finns den där känslan som kallas osäkerhet, vem kom på de?

Finns de någon regel om detta????

Mord efter Mord är det inte ungdomar som skjuts så är den personer på öppen gata under ljusa dagen.

Idag var det en kvinnas tur att bli av med sitt liv bara ett par 100m ifrån på en gata jag går förbi dagligen. Oavsett om kvinnan valde att ta sitt eget liv eller blev berövad på de så är de väldigt skrämmande.

Vart är världen påväg egentligen?

Varför ska man skjuta varandra till höger och vänster? Varför kan man inte bara vara vänner eller prata öppet om saker och ting? Vad löser våld och mord?

Allt detta våld som försigår och då ska vi inte tala om alla mord som pågått den senaste tiden, det skrämmer upp samhället något otroligt. Folk blir rädda för att gå utanför sin dörr, dem blir rädda för att åka iväg och träffa sina vänner, dem blir rädda för att gå till mataffären. Tillslut blir man rädd för att Leva.

Handlar inte livet om att LEVA, njuta ha skoj upptäcka nya platser, lära känna nya människor och ta vara på dagen. Kan inte alla bara vänner istället och ta vara på varandra och måna om sitt och sina medmänniskors liv.

Ge mig Fred och trygghet!

vad gick fel liksom?

Idag var en sådan inte dag.

När föräldrarna är barnvakt tll världens sötaste grannbarn så blir det inte alltid som man vill på morgonen.

Denna morgon vaknade jag av för hög ljudvolym/samtalston, barnskratt, klamp i trappan och härligt trumspelande utanför "min" sovrumsdörr...

Jag vet inte riktigt vilket som var bäst/värst. Efter att ha legat och halv sovit och lyssnat på prat och skratt nerifrån i dryga timmen så var jag nästan vaken även ifall ögonen strejka lite emot. Så när de bampande stegen uppför trappab skar in och ljudet av bestämda slag på trummorna ekade så insåg väl mina ögon att det var dags att öppnas och stiga upp från sängen.

Utanför dörren möts man av en glad 4-åring och en leende kommentar "Du kan inte ta mig". Godmorgon på dig med lilla charmtroll. Trots att ens uppvak denna morgon inte blev alls som han hoppades på så kan jag ändå inte sluta le åt de. Barnen är ju faktiskt ganska underbara i allafall och att de där med folk vill sova de förstår ju inte dem när hela deras kropp är full av sprudlande energi. Jag önskar dem kunde smitta av sig lite, åtminstone bara ibland.

Helt plötsligt känns de som om jobb, skola flick/pojkvänner och dyligt har blivit så mycket viktigare än allting annat.

Att det här med att vara tacksam och hålla tider glöms bort och ordet FÖRLÅT finns inte på denna kartan.

Att såra och bli sårad går hand i hand.

Idag är jag väldigt ledsen och arg på en viss person. En person som för de mesta ställer upp väldigt mycket och hjälper mig med det mesta. Men idag blev helt plötsligt jobbet så mycket viktigare än familjen och allting annat. På hemmaplan stod jag och rullade köttbullar, kokade potatis och rörde ihop gräddsås i väntan på sällskap vid middagsbordet. Inget sällskap kom och där fick jag sitta och äta mina ny rullade och färdig stekta köttbullar i min ensamhet medan klockan tickade minut efter minut. Vad som var så mycket viktigare vet jag inte om ja ska va ärlig, men jobbet prioriterade och jag och min mat bortprioriterades.

Det hela låter kanske barnsligt och det är väl inte hela  historian. Jag antar väl att vissa dagar är man känsligare än andra dagar och idag är väl en sådan dag när allt bara känns fel och upp och ner.

Dem går där på sina små fötter, den ena i rosa gymnastikskor, den andra i ett par coola blå som blinkar.

De följer den magiska gröna kartan i jakten på skatter, restauranter, hav eller bara för att hitta vägen tillbaka. Kartan är magisk och visar varje gång ett nytt äventyr, men de gäller att se upp så man inte bränner sig på lavan.

Utifrån deras små ögon är allt ett nytt äventyr.

De kläcker av sig kommentarer som är så söta att man bara smälter, de frågar varför och åter varför.

De tar ens hand, håller den hårt medans vi utforskar världen eller bara går över gatan.

Dessa små minimänniskor sprider enorm glädje och kärlek runt om sig, dem kramas- och pussas gärna, både med varandra och med människorna dem tycker om. Ett smile från dessa miniMänniskor gör en glad ända in i själen.

Ena stunden är dem små möss, medans i nästa stund kan dem vara krokodiler eller kanske lejon. Dem bakar sockerkakor av sanden och använder snäckorna som näsor. Dem serverar puzzelPizza och låter alla vara med och smaka.

Dessa små MiniMänniskor går rakt in i ens hjärta.

Hur kan ett sms och ett mejl förändra så mycket och få ens hjärna att gå på högvarv?

Hur kan man klara sig 5månader från tysthet från en person och när man väl hör från den så vill man bara höra mer?

.-

Jag har en sådan där riktigt bra vän som jag känt sen barnsben. En mycket speciel tjej som jag har hittat på väldigt mycket skoj med allt från lekt med barbie, tältat inomhus, krossat-ölflaska-i-handväska-så-min-Nokia 3310-fick-ett-bad, till gått på stan och diskuterat allt mellan himmel och jord.

.-

Mina fina vän har alltid funnits där för mig även ifall hon flyttade till en ny stad redan när vi var ganska små. Jag kommer ihåg första gången jag var där och hälsade på henne i hennes nya stad. Vi gick ner på stan och jag köpte mig en stråhatt med en stor blomma på inne på Lindex eller om de var på HM, sen gick vi vidare och köpte lite lördagsgodis för att sedan gå hem till henne igen för lite lördagsmys med sällskapsspel och film. Det var stort då, ens inte fyllda tonåringar var vi, men ändå kände vi oss så stora.

.-

Sen var det den gången hon kom ner till mig på besök över en helg, vi smällde upp ett tält inne på mitt rum. Tog de stora soffdynorna och la i tältet sen låg vi där och diskuterade hemlisar halva natten tills vi somnade. Oj vad lätt allt var när man va liten.

.-

Sen kom det där året då hon flyttade utomland och jag likaså, vi bodde då inte längre bara i olika städer utan även i olika länder med olika krav och samhällsregler. VÅra dagar var helt olika men ändå väldigt lika på något sätt. Vi pratade någon gång ibland, men bara över nätet. Men vi hade ändå varandra där fall de skulle va nått.

.-

Sen nu för lite mer än ett år sen fortsatte hennes äventyr mot en helt ny stad i ett nytt landskap i Sverige. Hon har sitt stora äventyr där och jag har mitt här nere, men så nu i helgen mötes våra vägar när hon var på besök. Alla dessa underbara bandomsminnnena kom på tal, och vi åtminstone jag tyckte de va riktigt härligt att ha hennes närvarnade sällskap vid min sida. För trots att de va flera månader sedan vi senast sågs så kändes de precis som igår.

En Lya som jag sedan ska måla, tapetsera och inreda så den blir precis som jag vill ha den.

Ett ställe som blir mitt egna på RIKTIGT.

Vänta lite stopp, känner jag dig var min första tanke. Personen i fråga visste uppenbarligen vem jag  var, men jag hade ingen susning om vem det var. Lite läskigt. Vi pratade vidare och jag fick reda på att vi hade spelat en hel del Betapet (http://www.betapet.se) för några år sedan då jag bodde i London.

.

Att denna person kom ihåg mig från betapet spelandet som ägde rum för 2 - 3år sen tycker jag är väldigt imonerande, själv har jag fortfarande inget minne av detta. Men vad är egentligen oddsen för att man skriver till en person slumpmässigt för att de sedan ska visa sig att man har speat bokstavsspel med denna person för någr år sen?