Fantasi eller Verklighet?

Ganska nyligen träffade jag på en människa i ett sammanhang som jag inte träffat denna tidigare.

Det är en människa som träffat på flera gånger under flera månaders tid, men då alltid under andra förutsättning.

Men just den här gången var det annurlunda, människan sa fler ord än vad jag någonsin hört den säga. Den gav diverse komplimanger, en del skamliga förslag och utstrålade ett självförtroende jag aldrig mött.

Denna människa är mycket självgod och sa utlåtande som "det jag vill ha, det får jag"

Att en människa kan vara så självsäker, självgod har jag svårt att placera in i min lilla värld. Antingen beror de på ett väldigt bra självförtroende eller ett väldigt dåligt som försöks döljas. Oavsett gillar jag inte riktigt denna självsäkerhet. Tycker lite att det får finnas gränser, åtminstone på de sett man yttrar sig.

Jag  själv kan vara ganska osäker vad de gäller en del, jag har en blyg sida som tycker om att titta fram då och då. en sida som jag tror vissa har svårt att se att jag faktiskt har.  Utåt strålar jag för det mesta mycket positivitet och har lätt för att vara social även med dem jag inte känner. Jag tar ofta väldigt lätt på saker och ting, ibland för lätt. Men det är sådan jag är. Men det finns dem situationer då min blyga sida kryper fram. Situationer då jag känner mig lite mer obekväm allt vad de gäller träffa en ny grupp människor till lite mer intima saker. Känslan av att göra bort sig och inte räcka till kommer fram.

Den här människan jag träffade häromdagen har nog inte den sidan hos sig. JAg tror lika osäker som jag kan vara lika självsäker är den personen. Skillnaden är bara att den människans självsäkerhet vissas alltid och min osäkerhet bara ibland. När väl min osäkerhet visas så är den lika hög som den människans självsäkerhet.

Igår var en sådan dag då rädslan tog över och tårarna rulla ner för mina kinder, kroppen skaka lätt av chock men nog mest av rädsla.

Det var på vägen till LImhamn, jag skulle hämta min bror hos hans flickvän. Jag rullar sakta fram mot väjningsplikt linjen och stannar. En gång i tiden var där stopp, stopplinjen finns fortfarande kvar i marken. Det var  på en väg där jag kört några gånger förr, men inte ofta. Bakifrån kommer där en bil som inte är lika snabb på bromspedalen. HAn kör rakt in i mig och jag flyger lite framåt.. Jag känner direkt hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken, av ren rädsla och chock. Vi kör en liten bit framåt in till sidan.

De visa sig vara ett äldre par, som aldrig hade varit med om de för heller.

Kroken på vår bil blev intryckt en bra bit, annars inga andra synliga skador. De äldre parets bil tog däremot större stryk. Man såg tydligt var vår krok hade satt sina spår.

Efter att ha bytt kontakt uppgifter rulla vi båda vidare åt varsett håll. JAg skakande med tårarna rullande längs mina kinder. Ut till Limhamn för hämta bror. I denna stund var jag vädigt glad att min bror är min bror och han också har körkort.

Att ett mejl kan göra så mycket.

Att ett mejl kan ge en så stor glädje.

Hjärtat och pulsen går på högvarv och jag tror nästan mitt smile når upp till öron spetsarna.

Hade de inte varit för klockan är mycket och jag har grannar under mig så hade jag nog studsat runt upp och ner i hela lägenheten så golvet skakat.

Vad all denna glädjen handlar om tänker jag inte avslöja riktigt än.

Jag hoppas bara på att allt går vägen i precis den riktning som jag vill.

Låt de bära hela vägen.

Låt min vår bli räddad och att jag får ett perfekt avslut på År 2010 och en perfekt början på år 2011.

Låt allt gå som jag vill

Hemma på min gata i stan..