Fantasi eller Verklighet?

Åtminstone känns de som jag nyligen upplevt och njutit av årets första sommarkväll.

En sommarkväll, med en fin vän, solnedgång över vattnet, lite god mat och dryck, en kväll utan krav och utan måsten. En kväll då jag vet att morgondagen är en ny dag, en hel dag av frihet.

På ett sätt känns det ganska tragiskt att jag fick uppleva det som känns som den första sommarkvällen i slutet på juli, istället för i början av Juni. Men samtidigt känns det väldigt skönt att få uppleva denna magiska kväll efter 16 dagar av jobb och slit i rad, jfick jag nu äntligen en ledig eftermiddag och kväll med vetskap om att där inte kommer vara någon klocka som ringer och väcker mig morgonen därpå och inget arbete som väntar. Vilken LYCKA.

-

Men Men i skrivande stund sitter jag nu mest och väntar på att klockan ska gå lite snabbare och jag ska bege mig iväg på en kollegas studentfest. Detta får en genast att tänka tillbaka på sin egen student som ägde rum för hela 4år sen. Lite ångest på det, men samtidigt inte. Samtidigt som de känns som man inte gjort något vettigt alls de senaste fyra åren så kommer man på sig själv i tankarna att man faktiskt har hunnit med en hel del. Allt ifrån att bo i London till att flytta hemifrån till att få ett fast jobb till utvecklas mycket som person osv... Dock önskar jag att ja hade kommit på vad jag vill göra av resten av mitt liv. Vet fortfarande inte vilket mitt drömyrke är eller vad jag hoppas på att göra om sisådär 5år. Men man är väl ung fortfarande och har hela livet framför sig eller?

-

Nu ska jag bege mig iväg och fira Olles dag och hoppas på att han kommer ha en helt fantastik dag som han kan tänka tillbaka på med bara glädje i själen. För det hade jag när jag själv tog Studenten. En av de bästa dagarna i mitt liv den 7 juni 2007

Det finns en kille

Med ögon som tindrar

Läppar mjuka som sammets

Med ett leende som bara får en att smälta

...

Men en sak jag ha lärt mig är att man ska ta vara på dagen och njuta av dennes innehåll oavsett. Vissa dagar är bättre än andra. MEn glöm aldrig vad du har, för när du förlorat det så är de borta. Ta istället vara på dagens goda stunder och vissa att du uppskattar de saker och personer som finns i din tillvaro. Vem vet i morgon är de kanske försent..

Anledningen för att jag inte bloggat på väldigt länge är att jag har ingen tid.

Min vakna tid spenderar jag på jobb bara i princip. När jag inte jobbar så sover jag.

Ungefär så ser mitt liv ut just nu.

Men den 25 december är jag ledig, och då ska jag njuta för efter de blir de någon gång i Januari.

Dagarna gick, veckorna flöt på och jobb började bli helt okey och lite roligt igen. Vardagen fick en ny mening och ett ljus tändes. Med andra ord livet flöt på ganska bra och det där dystra försvann sakta men säkert. De blev inte bara jobb på mitt gamla vanliga ställe utan även min kära gamla leksaksbutik blev i behov av mig mer och mer. Varannan helg hos leksakerna och varannan helg hos bensinen. Livet lekte där ett tag, om än att fritiden blev något lidande. Men livet kändes bra och rätt.

Så blev de november och fritiden blir bara mer och mer lidande. Mycket jobb, näst intill för mycket jobb. Just nu gör jag inte mycket annat än just jobbar. När jag inte säljer bensin så säljer jag leksaker och dagarna jag har ledigt fram till jul kan man räkna på en hand. Jag avklara nyss min 10onde helg på rad, bara de säger ganska mycket. Veckorna går och Österrike närmar sig med stormsteg. 11 dagar kvar till avfärd. I papperna står det att det är en intensiv utbildning och att man ska tänka på att vara utvilad innan avfärd, samt att det är bra om man är på läst om staden och resvägen dit osv. Lite har jag läst och materialet de skickade ut är läst sen länge. Men resvägen dit har jag ingen aning om. Tankarna på vad jag ska ha med mig dit har inte blivit tänkta än. Passar mina termobyxor?, vilken skidjacka? Vinterskor? osv osv. En hel del som behövs fixas med, men ingen tid finns, inte någon motivation heller.

Glädjen över att just jag har blev antagen till utbildningen har försvunnit och istället ersatts av en ångest. En ångest över att tiden inte räcker till. att glädjen och motivationen över Österrike inte finns där. Just nu känns det som allt kvittar. Jag har ingen motivation alls över att åka dit och inte heller har jag någon möjlighet att åka dit utvilad och inte heller har jag någon möjlighet att plugga mer om resmål, resväg osv. Allt känns istället som ett stort stressmoment. Inget som ska bli kul, inget som får mig att få det där leendet som jag hade från första början. I detta nu sitter jag och överväger om jag ska utnyttja mitt avbeställning skydd och stanna hemma. Låt denna månaden snart ta slut och nästa gå snabbt. Jag behöver lite ledighet, lite fritid, lite roligheter.

När den bitanden nattkylan fanns kvar.

När de var släkt i de flesta hus

När månen lyste klart på den svarta himlen

När de flesta låg och sov

När tuppen ännu inte stigit upp

Då gick jag till jobbet igår morse

Människor med olika personligheter, bakgrunder, förutsättningar, mål, framtidsdrömmar, behov, åldrar osv.

Alla  är dem olika individer och lika välkomna. att handla hos just mig.

Alla Människor fungerar på olika sätt vissa är väldigt trevliga, vissa mindre trevliga och en del ibland oartiga.

Hur de här människorna än är så är mitt jobb att möta alla med ett leende, hjälpa  dem med deras problem, hitta den vara dem söker och ta betalt. Om dem betalar med kort, sedlar eller en-kronor så är deras betalningsätt välkommet och jag ska ta emot det med ett smile och tacka så mycket. Det är så det är att arbeta i butik och stå i kassan.

Sen finns det en del människor som går en lite på nerverna i mellan åt. Människor som frågar vad var enda grej de har plockat ihop frågar innan de ska betala. Saker som alla har haft en prislapp stående på hyllan där dem tagit den ifrån. Kostar saken lite mer än vad de tänk om de så bara är 5-kronor så vill dem absolut inte ha den. Sen finns de dem människor som bara jagar varor med röda prislappar och varor som är ner sänkta med helst minst 100-kronor.

De finns också de människor som inte bryr sig alls och tar de dem vill ha, kosta vad de vill.

Alla människorna är olika, en del trevligare än andra. En sak har alla dessa människor gemensamt.

De alla är lika värdefulla oavsett ursprung, förutsättningar, åldrar, personligheter, drömmar och behov.

Ganska nyligen träffade jag på en människa i ett sammanhang som jag inte träffat denna tidigare.

Det är en människa som träffat på flera gånger under flera månaders tid, men då alltid under andra förutsättning.

Men just den här gången var det annurlunda, människan sa fler ord än vad jag någonsin hört den säga. Den gav diverse komplimanger, en del skamliga förslag och utstrålade ett självförtroende jag aldrig mött.

Denna människa är mycket självgod och sa utlåtande som "det jag vill ha, det får jag"

Att en människa kan vara så självsäker, självgod har jag svårt att placera in i min lilla värld. Antingen beror de på ett väldigt bra självförtroende eller ett väldigt dåligt som försöks döljas. Oavsett gillar jag inte riktigt denna självsäkerhet. Tycker lite att det får finnas gränser, åtminstone på de sett man yttrar sig.

Jag  själv kan vara ganska osäker vad de gäller en del, jag har en blyg sida som tycker om att titta fram då och då. en sida som jag tror vissa har svårt att se att jag faktiskt har.  Utåt strålar jag för det mesta mycket positivitet och har lätt för att vara social även med dem jag inte känner. Jag tar ofta väldigt lätt på saker och ting, ibland för lätt. Men det är sådan jag är. Men det finns dem situationer då min blyga sida kryper fram. Situationer då jag känner mig lite mer obekväm allt vad de gäller träffa en ny grupp människor till lite mer intima saker. Känslan av att göra bort sig och inte räcka till kommer fram.

Den här människan jag träffade häromdagen har nog inte den sidan hos sig. JAg tror lika osäker som jag kan vara lika självsäker är den personen. Skillnaden är bara att den människans självsäkerhet vissas alltid och min osäkerhet bara ibland. När väl min osäkerhet visas så är den lika hög som den människans självsäkerhet.

Igår var en sådan dag då rädslan tog över och tårarna rulla ner för mina kinder, kroppen skaka lätt av chock men nog mest av rädsla.

Det var på vägen till LImhamn, jag skulle hämta min bror hos hans flickvän. Jag rullar sakta fram mot väjningsplikt linjen och stannar. En gång i tiden var där stopp, stopplinjen finns fortfarande kvar i marken. Det var  på en väg där jag kört några gånger förr, men inte ofta. Bakifrån kommer där en bil som inte är lika snabb på bromspedalen. HAn kör rakt in i mig och jag flyger lite framåt.. Jag känner direkt hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken, av ren rädsla och chock. Vi kör en liten bit framåt in till sidan.

De visa sig vara ett äldre par, som aldrig hade varit med om de för heller.

Kroken på vår bil blev intryckt en bra bit, annars inga andra synliga skador. De äldre parets bil tog däremot större stryk. Man såg tydligt var vår krok hade satt sina spår.

Efter att ha bytt kontakt uppgifter rulla vi båda vidare åt varsett håll. JAg skakande med tårarna rullande längs mina kinder. Ut till Limhamn för hämta bror. I denna stund var jag vädigt glad att min bror är min bror och han också har körkort.

Att ett mejl kan göra så mycket.

Att ett mejl kan ge en så stor glädje.

Hjärtat och pulsen går på högvarv och jag tror nästan mitt smile når upp till öron spetsarna.

Hade de inte varit för klockan är mycket och jag har grannar under mig så hade jag nog studsat runt upp och ner i hela lägenheten så golvet skakat.

Vad all denna glädjen handlar om tänker jag inte avslöja riktigt än.

Jag hoppas bara på att allt går vägen i precis den riktning som jag vill.

Låt de bära hela vägen.

Låt min vår bli räddad och att jag får ett perfekt avslut på År 2010 och en perfekt början på år 2011.

Låt allt gå som jag vill

Hemma på min gata i stan..

.

.

Kärleksfulla plättar med yoghurt och hemkokt jordgubbssylt.

Hembakade bullar till efterrätt.

Fin Tisdag detta